Varför att "komma över" sina trauman är skadligt

I det moderna samhället stöter vi ofta på retoriken om att "släppa" och "komma vidare" som ett universellt råd för att hantera emotionella svårigheter och trauma. Denna retorik, fastän välbekant och till synes välmenande, bär på en djupare problematik som sällan utforskas. I detta blogginlägg kommer vi att dyka ned i hur denna inställning kan vara mer skadlig än hjälpsam och utforska ett alternativt sätt att närma sig våra inre strider.

Att uppmanas att "släppa" och "komma vidare" antyder en form av avklyvning, ett försök att skilja vårt nuvarande jag från det förflutna, som om de vore två helt separata entiteter. Denna uppdelning återspeglar skapandet av ett "falskt yttre själv" – en persona vi presenterar för världen, medan vårt verkliga jag, våra verkliga känslor och erfarenheter, förblir dolt och ohanterat. Vi har lärt oss att förflutna bör lämnas bakom oss, men detta perspektiv missar en väsentlig punkt: för att verkligen växa och utvecklas som individer, måste vi inte släppa vårt förflutna, utan snarare lära oss att äga det och låta det forma oss.

En av de mest utmanande aspekterna av personlig utveckling och krishantering är acceptansen av förlusten av den vi en gång var. Det är en förlust som många av oss har svårt att konfrontera och bearbeta. Kriser, vare sig de är personliga, professionella eller globala, tvingar oss att möta denna förlust och kräver att vi omformar vår identitet. Denna process innebär att vi måste tillåta oss själva att bli någon ny, någon vi ännu inte känner. Det är en djupt omvandlande upplevelse som många försöker undvika, men det är också en nödvändig del av att verkligen komma till rätta med våra livserfarenheter.

Trauman fortsätter ofta att plåga oss, inte för att de är oupplösliga, utan för att vi inte tillåts eller lär oss att acceptera deras omfattande påverkan på våra liv. Samhället tenderar att underlätta en yta av "att ha kommit över" snarare än att erkänna och bearbeta djupet av vår sorg och smärta. Det är först när vi kan släppa motståndet mot vårt förflutna och låta våra trauman påverka oss som vi kan påbörja en process av nyorientering – inte genom att förneka smärtan, utan genom att integrera den i vår självuppfattning på ett hälsosamt sätt.

Denna process av acceptans följer inte på ett aktivt val, utan snarare på insikt, som i sin tur är beroende av kunskap. Det är en transformation som sker inom oss, ofta utlöst av djup självreflektion eller terapeutisk intervention. Psykoanalytisk terapi är en sådan väg, men principerna för denna inre resa är inte begränsade till någon specifik metod. Det viktiga är inte hur vi når denna punkt av acceptans och omvandling, utan att vi ger oss själva utrymme och tillåtelse att utforska vårt inre landskap på djupet.

Genom att omfamna vårt förflutna och låta det informera vårt nuvarande jag, kan vi börja skapa en mer genuin och sammanhängande identitet. Det kräver mod att konfrontera de delar av oss själva som vi helst vill undvika, men i slutändan är det genom denna konfrontation och acceptans som vi kan uppnå en sann personlig tillväxt och välbefinnande.